Rädslan försvinner aldrig,
den bränner mig inuti och jag kan ana små brännskador på huden.
Det börjar ta sig utåt. Den vill skrynkla ihop min hud och få alla att lämna mig, rädda för att också dras in i elden.

Du sa åt mig, att jag fick lova att aldrig lämna dig.

Också står du och nästan gör det när jag står och skriker som en liten hjälplös flicka med brännskador på bröstet.

Har aldrig känt mig såhär osäker.
Rädsla på rädsla.. som att hälla tändvätska på elden..

Men att bara tänka att du skulle ge en annan tjej uppmärksamheten.
Tanken på att en annan skulle få röra din kropp, min kropp ger mig kräk känslor.

Det räcker att jag drömmer om det varje natt.
Det räcker att tankarna håller sig där, istället för att det tar sig ut i praktiken.

Men snälla älskling, kan du inte bara hålla om mig.. säga att du älskar mig, att det inte finns någon annan, att jag är trygg.. som du gjorde

är bara så dum, att jag inte ser vad jag har förens det är försent

Och jag skulle inte skära mig mer, jag skulle aldrig spy.. jag skulle ta hand om mig själv..
och det tänker jag definitivt aldrig ge upp

Har jag sagt att jag är avundsjuk?
Och väldigt rörig.